skepnadsskiftaren.blogg.se

- Jag har funderat en hel del dom senaste dagarna, så mycket så att det har förstört min sömn faktiskt. Hur kommer det sig att du dyker upp från ingenstans, ger mig konstiga drömmar, får mig att se i syne och jag kan svära på att dina ögon blir röda när du blir arg? Och jag tänker inte godta bortförklaringar, jag vill ha sanning.

Jag vågade knappt andas, än mindre se på honom, men jag tvingade upp min blick ur glaset.

Kevin böjde sig över bordet och suckade, sedan tittade han upp på mig med en blick som var så intensiv att jag nästan blev rädd och trots att det var varmt i lägenheten huttrade jag till.

- Okej, Viola. Du ska få sanningen, men först måste jag få veta om du verkligen tror att du är redo? Det jag kommer berätta är ingenting som kommer vara lätt att ta in, du kommer inte att tro mig först. När det väl sjunker in kommer du tro att du är galen och sen kommer du kanske bli paranoid, det är inte ens säkert att du vill träffa mig igen efter ikväll.

- Jag börjar redan tro att jag är galen och sanningen är bättre än att inte veta säkert, du skulle bara veta alla sjuka saker som har hunnit fara genom mitt huvud. Är du med i någon sorts maffia? Är du efterlyst? Har du mördat någon?

Kevin började skratta högt, tydligen fann han något roande i min frustration som jag inte själv kunde förstå mig på.

- Förlåt, men jag kunde inte låta bli.

Han såg in i mina ögon igen och leendet försvann. Han suckade ännu en gång innan han fortsatte.

- Faktum är att det kanske hade varit lättare om jag hade varit efterlyst, lättare att ta in i alla fall. Sanningen ligger väldigt långt från det du verkar tro.

- Är du en vampyr? Orden bara kom ur mig, jag hade inte alls tänkt ställa den frågan, jag hade inte ens tänkt i dom banorna, kanske var det alla böcker och serier jag sett som lagt sig som en vag omedvetenhet i mitt undermedvetna. Det är helt orimligt, men samtidigt som jag ställer frågan känner jag att det var den närmast vettiga förklaringen till allt. Kevin ser ut att stelna till när jag uttalar orden och han stirrar på mig med öppen mun, men sen verkar han återfå fattningen och ler lite snett men det är inte ett leende som når ögonen.

- Skulle du föredra det?

- Jag vet inte vad jag skulle föredra, men jag måste nog säga att jag inte skulle vilja vara ensam med dig här längre om så var fallet. Jag sa det mest på skoj, men ångrade mitt ordval när jag såg Kevins ansiktsuttryck, han såg nästan lite sårad ut. Faktum är att jag självklart hade varit rädd, livrädd för att säga det milt, men jag visste att Kevin inte tänkte göra mig illa.

- Vilken tur att jag inte är en vampyr då, sade han sakta och såg på mig en lång stund utan att blinka. Jag visste inte själv hur lättad jag hans ord gjorde mig förrän jag hörde mig själv andas ut, men i samma sekund som han fortsatte drog jag andan igen och höll inne, andades inte, svalde inte, blinkade inte.

- Men sanningen är inte så långt ifrån. Jag kände hur jag än en gång fick en ilande känsla i ryggraden och mina små hår i nacken reste sig. Mitt undermedvetna jag försökte få mig att tänka logiskt och minnas frågorna jag hade förberett, men jag kände på mig att det inte var någon vits att börja ställa frågor, nu var det bara att vara tyst, lyssna och försöka förstå vad Kevin berättade.

- Jag vet inte om du har försökt berätta för någon om dom oförklarliga saker som hänt dig den senaste tiden? Jag var för torr i munnen för att kunna svara, men lyckades nicka svagt.

- Då märkte du säkert att det inte går. Det finns en spärr som skyddar det vi är, en spärr som gör det omöjligt för utomstående att prata om oss om det inte är meningen, om det inte är med någon som redan vet om våran existens och om det är absolut säkert att ingen annan hör. På så sätt kan vi hålla våran ras gömd för vanliga människor, vi lever bland er, vi ser ut som er, men vi är också något annat. Har du sett några konstiga varelser den senaste veckan?

Jag är fortfarande torr i munnen och måste ta en klunk av vinet innan jag kan prata igen.

- Det stod en varg utanför mitt hus. Samma varg som jag också sett i en dröm, en varg som sedan förvandlades till... Jag klarade inte av att uttala orden, det kändes för overkligt. Det var overkligt och ändå visste jag att det var sant.

- En häst?

- Ja, en häst.

- Viola, det var jag som stod och såg på dig från skogsbrynet. Jag såg dig i fönstret brevid dörren, men var osäker på om du hade hunnit se mig, jag skyndade därifrån. Jag ville bara vara säker på att du hade tagit dig in och var säker, jag tyckte jag kände något i luften den kvällen, det var därför jag stack så plötsligt, jag ber återigen om ursäkt.

- Ber du om ursäkt för att du rusade iväg och lämnade mig mitt på gården innan jag hunnit säga hejdå eller för att du stod och spionerade på mig utklädd till varg och skrämde livet ur mig?

- Både och antar jag. Det var otrevligt av mig att bara sticka, men jag var tvungen att skifta för att kunna ta reda på om det jag känt i luften var ett riktigt hot. Djuret i mig tar ibland över, instinkterna blir helt enkelt för starka.

På ett sätt kändes det som att jag drömde, men på samma gång kände jag mig mer levande än någonsin förut. Jag tog in vartenda ord Kevin sa och låste in dom i en låda i mitt undermedvetna för att kunna gå igenom och sortera tankarna senare, det fanns helt enkelt en spärr för hur mycket information jag kunde ta in om att världen inte ser ut som jag trott i tjugo år.

- Så du säger alltså att du kan förvandla dig till en varg? Jag hörde hur skeptisk jag lät, men det här var helt enkelt inte en sak jag inte kunde föreställa mig, även om jag kände djupt inom mig att det han berättade var sant.

- En varg, en häst eller en örn. Och om du har sett en svart lejon eller en svart kronhjort så var det Kim. Jag vet att han har varit och hållit ögonen på dig, han tycker att det är för tidigt att jag berättar, men jag har bett honom att lita på mitt omdöme. Han har också möjligheten att skifta till en tigerhaj, men den formen tvivlar jag på att du har stött på.

Jag satt mållös och tittade på Kevin. Hans svarta hår var rufsigt, hans ögon var blanka, han lutade sig bakåt på stolen och såg avslappnad ut. Det var omöjligt att föreställa sig att han skulle vara något annat än mänsklig.

- Du ser ut att ta det hela ganska bra, han log mot mig.

- Jag är i shock tror jag, men det är inte värre än att jag kommer över det. Faktum är att det känns bra, det förklarar så mycket. Det bästa är att det bevisar att jag inte alls är sinnesjuk som jag hade börjat tro.

Kevin skrattar igen, han verkar lättad över att jag inte har svimmat eller något ännu värre. Jag visste ännu inte hur jag skulle hantera det han berättade för mig, mitt undermedvetna slet i mig och skrek att jag måste springa för livet, att Kevin var farlig och att det var extremt ologiskt att stanna en sekund till. Men ändå satt jag som fastklistrad och kunde knappt röra munnen, det var som att det fanns ett kraftfält runt mig och Kevin som kedjade fast mig vid stolen och tvingade mig att stanna kvar och få veta mer. Tänka efter kunde jag göra senare.

- Så jag kan alltså inte berätta om det här för någon?

- Nej, det är omöjligt, även om du vill så kan du inte. Det är för att skydda oss. Inte ens vi kan berätta det för vem vi vill, det måste vara en person som är mottaglig, en person som passar våra gener och någon som omedvetet eller medvetet vill vara en del av vår värld. Dessutom måste en annan skepnaskiftare godkänna avslöjandet, i mitt fall lyckades jag som sagt övertala Kim, det var därför jag gick ut så plötsligt från butiken idag, för att ringa honom och få honom att inse att jag var tvungen att berätta för dig. Jag var rädd att du skulle bli skrämd annars och ge dig av, bli oemottaglig. Vissa människor kan bli immuna mot oss, vilket gör att vi inte kan berätta för dom. Jag antar att det är en försvarsmekanism från eran sida för att skydda vissa människor som inte har tillräckligt starkt psyke, som till exempel barn. Men du kan ju gissa att jag blev lättad du när jag insåg att jag faktiskt kan prata med dig om det här, det bevisar att jag hade rätt, du är mottaglig.

- Jag är mottaglig? Det låter som att jag har extremt lätt för att insjukna i någon ovanlig dödlig sjukdom eller något.

Kevin skrattade, men jag bara satt och stirrade på honom. Jag kunde inte se det roliga i situationen, jag förstod att han var lättad, men förstod han inte vad det här innebar för mig? Att jag var mottaglig, betydde det att jag ville vara en del av det här? Betydde det att mina gener passade ihop med Kevins? Jag var tvungen att fråga.

- Ja, ungefär fem procent av den mänskliga befolkningen har gener som är kompatibla med våra, det vill säga att var tjugonde person kan och med risk att gå för fort fram vill jag att du ska veta att jag aldrig har stött på någon som jag har känt sådan stark dragning till. Det var inte alls vad jag hade tänkt mig när vi flyttade upp hit, som jag sa tidigare så hade jag bara tänkt stanna tills kursen är klar, sen tänkte jag sticka hem till Italien och påbörja ett projekt med Kim som vi har planerat ett tag nu.

Det ilade till i min mage på ett skönt sätt mitt bland alla rysningar, jag var speciell för honom, han hade aldrig mött någon som mig. Det måste ju betyda något.