skepnadsskiftaren.blogg.se

Det var fullt med folk vid tjärnen, barn sprang från stranden ut på bryggan och kastade sig ut i det varma vattnet. Ett härligt sorl av tjutande barn och skratt hördes från badplatsen och uppe på andra sidan gångstigen spelade ett gäng killar volley boll. På fotbollsplanen en bit bort hade ett lag träning och jag kände för första gången att jag saknade fotbollen lite som jag slutat med samtidigt som jag bestämde mig för att flytta. Men just idag tyckte jag ändå lite synd om dom som kämpade efter bollen i den här sensommarvärmen.

Ell och jag lade ut våra filtar i kanten av stranden, tog av oss shortsen och sprang ner mot vattnet. Vi hade spenderat mycket tid i sommar vid tjärnen, både på dagtid och mysiga grillkvällar med dom andra studenterna. Stranden sluttade neråt mot vattnet och tjärnen låg i en liten grop med skog på andra sidan, den var liten men ganska ljup och hade en brygga formad som en fyrkant vid stranden. Vattnet var varmt efter att solen hade haft hela sommaren på sig att värma upp vattnet och det var riktigt skönt att flyta omkring en stund i solen. Vi simmade två gånger över till den andra sidan innan vi gick upp på stranden igen.

När vi satte oss på filtarna igen fick jag syn på Simon och hans kompisar en bit bort. Det var det här som var nackdelen med att bo i en mindre stad, man kunde inte undvika att stöta på människor man gärna inte träffade. Jag gungade till Ell med axeln och nickade mot grabbarna.

Jag ångrade det i samma stund som jag såg att Snyggingen vad med i gänget.

- Åh, pep Ell. Där är han ju, min drömprins! Eller våran drömprins kanske jag ska säga? Hon blundade och plutade med läpparna i ett misslyckat försök att se förförisk ut.

- Ja, suckade jag, men jag får ett dåligt intryck av honom. Det känns som att han är... farlig?

- Men det är ju det som gör honom så sexig! Han måste helt klart vara antingen spanjor, italienare eller fransman, jag hoppas på fransman.

Ell busvisslade och vinkade när Simon tittade upp mot oss. Han reste handen och började gå över stranden åt vårat håll.

- Vad håller du på med? Väste jag

- Lugn, jag ska bara fråga honom lite om Mr. Sparrow.

Simon skakade på håret när han kom fram till våra filtar så vatten stänkte överallt.

- Ååh, sluta vara ett sånt djur, Simon! Skrattade jag.

- Jag trodde du gillade djuriska tag, Viola.

Jag tittade på honom och räckte ut tungan, men jag visste att min smilegrop skulle avslöja att jag egentligen inte var sur för hans fräcka kommentar.

- Hur står det till med damerna, har första dagen i skolan varit bra?

Ell suckade och tittade på Simon med en blick som sa att hon inte ville prata om skolan.

- Vem är den nya grabben ni har med er? Hon slösade ingen tid på att smidigt komma in på ämnet.

- Han är inget för dig, Ellen. Han är en hård typ, hans storebrorsa känner Tim så vi har hängt med dom en del under sommaren. Men ska jag vara ärlig skrämmer han mig lite, han ser ut att ha dödat någon med bara händerna, kanske till och med bara med blicken?

Jag skrattade och kastade sand på Simons ben, men han log inte tillbaka.

Så den här nya killen var farlig? Det gjorde honom bara ännu mer intressant.

- Brorsa säger du? Ellen ställde sig upp och började leta i sin väska efter mobilen.

- Vad heter dom?

- Ferrari, svarade Simon med en suck som lät lite avundsjuk. Kevin och Kim Ferrari.

Vad var det med killar och tuffa namn? Ansågs det mer manligt om man hade ett coolt namn?

- Men kom jag bara hit för att vara er lilla spion så måste jag säga att jag känner mig förolämpad, brudar. Nu är ni skyldig mig en tjänst. Humorn i Simons röst var tillbaka och han log mot mig.

Jag kände ett styng av dåligt samvete, jag visste att Simon inte hade velat att det skulle ta slut mellan oss innan det ens hade börjat, men jag visste att det inte skulle hålla och att ge honom falska förhoppningar var det sista jag ville.

Ell hade fiskat upp sin telefon ur väskan och tryckte smidigt över skärmen.

- Vi borde ha en fest någon helg för att fira att skolan har startat upp igen, sa hon.

- Ni kan komma med oss och grilla här på fredag, ta med ett glatt humör och ett par cider så ska jag se till att få igen den där tjänsten. Simon vände och joggade tillbaka till dom andra killarna som hade börjat sparka en badboll ner mot vattnet.

- Ferrari, sa Ell drömmande. Jag undrar om han är lika het på nära håll. tror du han är Kim eller Kevin?

Jag hörde knappt vad hon sa, jag var för upptagen med att försöka få min mun att sluta gapa. Snyggingen i badshorts var något jag inte kunde ta ögonen ifrån. Hans kropp var lika perfekt som ansiktet, han hade flera tatueringar på ryggen, benen och bröstkorgen, armarna var lagomt tränade och hans motorik var nästan förhäxande. Det märktes att han ägnade stor del av sin fritid åt någon sport, kanske boxning, jag kunde lätt föreställa mig honom i ringen med boxningshandskar. När Snyggingen försvann under ytan bröts min förhäxning och jag fick kontroll över munnen igen, jag tog ett djupt andetag och skakade på huvudet.

- Jäklar så snygg han är, sa jag till Ell. Jag tror vi måste fara på den där grillningen på fredag. Jag har egentligen ingen lust, jag vet inte om Simon fortfarande har känslor för mig och jag har lovat mig själv att det får vara bra med män för ett tag nu. men jag blir som förhäxad av att se på honom. Ringarna som formade sig på vattnet blev större och större, Simon kastade badbollen över huvudet på en av dom andra grabbarna så att den studsade upp på bryggan och över på andra sidan. Alla simmade efter, utom Snyggingen under vatten som inte syntes till någonstans.

- Jag tycker synd om dig, Viola. Det måste vara jobbigt att ha så mycket medkänsla. Tror du Simon skulle bry sig om att ragga på andra tjejer när du är med?

Jag tänkte efter en stund, men kunde inte sluta titta på vattnet som slutat guppa där Snyggingen dykt ner, skulle han inte komma upp snart? Hur lång tid hade det gått, 3 minuter? 4 minuter?

- Nej, antagligen skulle han ragga ännu mer på dom bara för att göra mig svartsjuk.

- Precis! Och både bröderna Ferrari kanske är där, man vill ju inte missa chansen att se om storebror är lika snygg.

Jag stirrade fortfarande ut mot vattnet där den yngre brodern dykt ner, varför reagerade inte dom andra killarna på att han hade försvunnit och varit borta så länge? En krypande känsla i nacken försökte göra mig uppmärksam på att något kanske var fel, ingen människa kunde vara under vatten så länge. Jag hade sett på Discovery Channel om fridykning och ville minnas att rekordet låg någonstans vid 8,9 minuter. Tidsuppfattningen var annorlunda när man väntade, men Simon och dom andra hade redan hunnit upp på stranden igen, till synes helt obrydda om att en av dom inte följt med upp ur vattnet.

- Vad är det Vio, vad stirrar du på? Jag går upp och byter om.

Jag hörde Ell sucka när hon tog sin väska och gick upp mot omklädningsbåsen. En del av mig ville springa ner för sandslänten och skrika till Simon att en av grabbarna håller på att drunkna, men någonstans i kroppen kände jag ett oförklarligt lugn som fick mig att stå kvar.

På en hundradels sekund förändrades känslan och lugnet slets ur kroppen och ersattes med en kyla som fick mig att rysa som om någon hade dragit med en isbit längs med hela ryggraden. Nej, inte en isbit. En kall vattendroppe som sökte sig ner för ryggen och gjorde min hud knottrig. Jag fick en stark känsla av att vara iaktagen och kastade huvudet över axeln samtidigt som jag drog efter andan. Där stod han. Bara en halvmeter bakom mig. Det kalla vattnet droppade från hans svarta hår och han tittade ner på mig med en glimt av ett leende i dom mörka ögonen. Han hade så mörka ögonfransar att det nästan såg ut som att ögonen var inringade med kajal, helt ärligt kunde jag inte avgöra om dom var det, men eftersom han nyss kommit upp ur vattnet räknade jag med att det var så här han alltid såg ut. Han stod så nära att jag kunde känna hans doft, han luktade som en blandning av citrus och granbarr, en doft som jag aldrig känt förut men som var otroligt tilltagande.

- Hej, sa han men utan ett leende på läpparna, allt som fick mig att inte vända mig om och springa skrikandes därifrån var hans blick som fick mig att stå som fastfrusen.

- Du skrämde mig, lyckades jag få fram. Inte fullt med så stöddig röst som jag hade räknat med.

- Det var inte meningen. Hans leende spred sig från ögonen så att hela ansiktet sken upp och jag kunde ana hans perfekta kritvita tänder. Något sa mig att han inte helt och hållet talade sanning.

- Jag heter Kevin, fortsatte han. Du måste vara Viola. Han fortsatte titta på mig med brinnande blick och leendet hängde kvar i ögonen. Jag hade aldrig haft svårt att prata med killar och jag hade defenitivt aldrig haft tunghäfta. Men då hade jag å andra sidan aldrig stått så här nära en man som var så snygg att jag tappade andan. Kom igen Viola, säg något!

- Kalla mig Vio. Är du ny på universitetet?

Han skrattade till och bröt den förhäxande blicken mellan oss. Han drog handen genom det blöta långa håret och lyfte omärkbart på ögonbrynen.

- Man kan väl kanske säga det, jag läser en fristående kurs den här terminen. Planen var att inte stanna här längre än nödvändigt, men jag hade inte räknat med att hitta någon som verkar så intressant som du och nu funderar jag på att ändra mina planer. Han log inte längre och det var omöjligt att höra om det fanns ironi i hans röst. Jag kunde inte annat än att se på honom med höjda ögonbryn och öppen mun.

- Du är väldigt söt när du inte vet vad du ska säga. Leendet i ögonen var tillbaka.

- Kevin Ferrari, flörtar du med mig?

- Jag vet inte, du kanske ska fråga din kompis. Hon ser ut att ha ett och annat att säga om situationen.

Jag vände huvudet åt vänster och såg Ell precis komma gående ner för stranden. Hur hade han hunnit se henne? Jag såg förvåningen i hennes ansiktsuttryck när hon fick syn på mig och Kevin och hon tvekade ett halvt steg innan hon ökade farten.

- Vi ses väl här på fredag, Viola? Han väntade inte på ett svar utan strök bara handen lätt över hakan, gav mig en sista intensiv blick och gick.

- Iihh, vi måste till stan och shoppa! Jag studsade upp och ner på filten när Ell kom fram.

- När senast blev du så uppspelt över en grillfest? Ell rynkade ögonbrynen och såg efter Kevins solbrända rygg och tatueringarna som spelade över hans muskler när han gick över stranden tillbaka till dom andra grabbarna.

- Vad ville han föresten?

- Jag vet inte, det var så obehagligt... på ett bra sätt! Skyndade jag mig att tillägga när jag såg Ells ena ögonbryn höjas. Helt plötsligt stod han bara bakom mig och tittade på mig, du skulle ha sett hans blick! Hade jag inte varit så bedövad av förvåning hade mina ben vikt sig.

När jag tänkte tillbaka på händelsen kändes den på ett sätt overklig, jag hade aldrig märkt när Kevin smygit upp bakom mig och hur hade han kommit dit? Jag kunde se hela tjärnen från den plats där jag stod och jag var helt säker på att jag aldrig sett honom komma upp ur vattnet.

- Ännu ett av dina hopplösa fall för kärleken? Vi skrattade tillsammans och jag kastade min handduk på Ell.

- Jag får väl hoppas på att hans storebror är ännu snyggare och ännu ledigare då, suckade hon drömmande. Jag tänkte tillbaka på det hon nyss sagt, var det här ännu en gång då jag skulle bli kär och inte kär igen utan att hinna blinka? Det kändes inte så, känslan jag hade i magen just nu var inte bara fladdrande fjärilar. Det var mer som att något kedjade fast fjärilarna så att dom inte kunde flyga okontrollerat. Sunt förnuft kanske?