skepnadsskiftaren.blogg.se

En svag, kall bris smeker min kind. Jag står barfota på ett mörkt torg, dom ojämna kullerstenarna är kalla under mina fötter och luften är fuktig. En tjock dimma hänger tungt en meter över gatan och skymmer byggnaderna runt omkring mig. Alla gatulampor är släkta och det enda som får den svarta natten att inte vara fullt så svart är fullmånen. Den här drömmen är annorlunda, jag vet att jag drömmer och jag kan kontrollera min kropp och mina tankar som när jag är vaken. Jag snurrar ett varv på torget för att se mig omkring, men ingenting känns bekant och ingenting hörs i den stilla dimman. "Hallå?", jag hör bara mitt svaga eko till svar. Jag börjar sakta gå över kullerstenarna genom staden, inget liv syns till, alla gamla byggnader har fördragna fönster och igenspikade dörrar. Trots att den här staden uppenbarligen är övergiven och väldigt kuslig i månskenet är jag inte rädd. Jag fortsätter gå efter den smala gatan och passerar ett litet café, skylten med snirklig text hänger snett ovanför dörren som står på glänt. Utanför står några små, runda bord med stolar staplade på varandra. Jag kikar försiktigt in mellan brädorna för fönstret, i dunklet inne i caféet kan jag urskilja en liten bardisk och några små soffor och bord. Min nyfikenhet tar överhanden och jag trycker försiktigt upp dörren, den gnisslar till och ännu en bris kommer mot mig och jag känner en svag, bekant doft i luften. Bara minnet av doften får mig att spänna kroppen och skärpa mina sinnen. Det är doften av ett rovdjur, doften av åtrå, doften av Kevin. Jag kan inte hejda mina ben när suget efter honom tar överhanden och jag går sakta in över tröskeln, min inre röst säger till mig att jag borde vända och vakna, men jag vill inte vakna, jag vill hitta källan till doften, min drog. När jag står mitt på golvet inne på caféet får jag syn på honom. Han står och hänger längst bort på bardisken i bar överkropp och jeans, hans mörka ögon genomborrar mig och blicken är både intensiv och stressad. "Vi har inte mycket tid", jag förstår inte vad han menar, jag går närmare och drar in ett djupt andetag och fyller mina lungor med den underbara doften. "Vi har så mycket tid vi vill, det är min dröm" Jag tar ett sista steg mot honom och sträcker ut min hand, som man gör när man närmar sig ett skyggt djur för att inte skrämma bort det. "Det är din dröm, Viola, men det är mycket jag måste hinna berätta för dig och tiden i drömmarnas värld går så fort. Det finns regler, du måste veta vad du ger dig in på och jag måste få veta vad du vill." Han backar ett steg. Vad pratar han om för regler? Här i min dröm känner jag ingen nervositet som jag annars gör i Kevins närhet, här vill jag bara passa på att låta mitt självsäkra jag låta mitt begär ta över och röra honom. "Just nu vill jag ha dig", jag ser honom rakt i ögonen, tar ett bestämt steg mot honom och trycker min handflata mot hans mage och runt till hans rygg. Hans bara hud känns precis så len som jag hade föreställt mig mot min hand och jag rispar lite med naglarna när jag låter handen svepa över hans muskler. Han blundar och drar ett djupt andetag, hans läppar är särade och jag ser på honom att han vill lika mycket som jag, vad håller honom tillbaka? Här behöver vi inte tänka på konsekvenserna, det här är ändå inte på riktigt... eller? "Går vi ett steg längre så kommer jag inte kunna släppa dig" väser han och hans ögon ser ner i mina med den där intensiva blicken, men nu skymtar jag också åtrån i blicken och en svag röd glimma. "Jag vill aldrig att du ska släppa mig" jag trycker handen hårdare bakom hans rygg och drar den andra över hans bröstkorg. Jag känner hans hjärta slå hårt och det matchar pulsen i min hand, hans hår på bröstkorgen glider mellan mina fingrar och jag släpper inte hans blick. Han tar ett stadigt grepp om min haka med den ena handen och lägger armen runt min midja, jag känner hur passionen strömmar genom mig och gör mig varm i hela kroppen, jag vill ha den här mannen mer än jag vill ha något annat i hela världen. Känslan av att vara inlindad i hans kropp och helt i hans våld gör mig rusig, jag andas häftigt ut när han trycker mig ännu närmare sig och våran ögonkontakt bryts när han böjer sig ner och hans läppar möter mina. Samtidigt som vi rör varandras tungar blixtrar det till i rummet och en tung bas börjar dunka, mitt hjärta hoppar över ett slag och jag släpper Kevins läppar, men tar ett hårdare tag om hans midja. Kevin ser roat på mig och tar tag om mina höfter och lyfter upp mig på bardisken, han trycker sin bara överkropp mellan mina ben och tar ett stadigt tag om mitt hår, jag stönar och böjer huvudet bakåt, hans tunga virvlar över min hals och jag drar båda mina händer genom hans mörka hår. Basen dunkar på i rummet som på ett discotek och jag känner inte längre min puls, den är uppslukad av rytmen. Jag känner Kevins andedräkt på min hals och böjer ner hakan för att ännu en gång trycka hans läppar mot mina och undersöka hans mun med min tunga. Han smakar fantastiskt, sött men med en djuphet som jag inte känt förut och som jag inte kan få nog av, jag suger i mig hans doft när han andas ut och lusten berusar mig. Jag börjar känna hur dimman tätar i rummet och jag förstår att jag håller på att börja vakna. Nej, nej, jag vill fortsätta drömma här, vi har bara precis börjat! Genom ett av fönstrena i det lilla rummet börjar solens strålar söka sig in och med ljuset känner jag hur mina händer tappar fästet om Kevins kropp som bleknar bort och försvinner helt, det sista jag hinner uppfatta är ett uttryck i hans ansikte som säger mig att han var lika missnöjd med att vi blev avbrutna som jag.

 

Solen sken starkt in genom fönstret bredvid sängen och jag satte mig tvärt upp i sängen. Mobilen hade börjat ringa med det tredje alarmet jag startat och tjöt nu med en mer eller mindre öronbedövande skri. Jag tittade på klockan, bara trettio minuter kvar tills jag skulle börja jobba och det tog tio minuter att cykla till stan. Jag var väldigt försenad, speciellt med tanke på att min cykel fortfarande stod kvar vid tjärnen och jag skulle vara tvungen att gå eller låna en av Mimmi, men jag kunde ändå inte låta bli att sitta en liten stund i sängen och tänka på drömmen jag haft. Det hade varit så verkligt, jag visste att det var precis så det kändes att röra Kevin och att smaken jag känt i drömmen var verklig, jag var fortfarande upphetsad och kände hur min passion för honom hade blivit mer intensiv. Min oskyldiga attraktion hade gått över i ett lustfyllt begär, något hade fått mitt sunda förnuft att släppa lös fjärilarna i magen som nu fladdrade okontrollerat. Dom negativa tankarna från gårdagen och den obehagliga känslan var som bortblåst och kvar fanns bara nyfikenhet, jag visste vad som var på väg att hända, jag kände den välbekanta pirrande känslan i magen när jag tänkte på honom. Visst fanns en mer skeptisk del av mig som försökte påpeka alla negativa saker med Kevin och hur lite jag faktiskt visste om den mannen, men fjärilarna i min mage fick alla sådana tankar att inte märkas. Det var lördag idag, två hela dagar till måndag och skola, två hela dagar tills jag förhoppningsvis skulle lyckas få en skymt av Kevin igen. Jag kunde inte låta bli att låta mina tankar skena iväg till en fantasivärld med honom när jag cyklade in på en lånad cykel mot staden, hur våra kvällar skulle se ut, mysiga middagar och promenader, fartfyllda motorcykelturer och äventyr samtidigt som jag hade ett välbekant discobeat i mitt huvud.

Det var mycket folk på stan idag och trots att jag hela tiden var upptagen med kunder som bara ville ha en ny tröja inför kvällen eller en hel kostym med slips, skor och manchettknappar till systersonens bröllop så gick dagen oerhört sakta. Jag hade inte hört något från Ell sedan kvällen före och jag väntade på att hon skulle komma in så att jag kunde berätta allt för henne. Att jobba på herravdelningen i en av stans lite mer exklusiva klädbutiker hade helt klart sina fördelar. Min chef hade alltid sagt till mig att jag kunde charma en fattig student att köpa den dyraste Armanikostymen om han bara trodde att han hade en chans att få bjuda mig på middag. Jag brukade alltid skratta åt hans jämförelser, men till viss del var det sant. Männen i den här staden var väldigt korttänkta och spenderade gärna lite extra pengar för ett par minuter längre samtal med den kvinnliga butikssäljaren. Det hade såklart också sina nackdelar, för att vara en bra försäljare ska man vara trevlig och hjälpsam, det är en fin gräns mellan att vara just det och vara flörtig och många av mina kunder, för att inte nämna deras flickvänner och fruar, kunde inte alltid uppfatta skillnaden. Det var mer än en gång som jag antingen fått en lapp med ett telefonnummer, förfrågningar och romantiska båtturer och middagar eller snäsiga kommentarer från kvinnor som tagit illa vid sig när jag försökt tipsa om att testa jeansen i en annan storlek eller visat upp alternativa skjortor.

Klockan segade sig till lunchtid och jag gick över gatan till caféet på andra sidan gatan och köpte en sallad, passade på att ringa till Ellen för femte gången utan att få svar. Det var inte likt henne att inte höra av sig på en lördag morgon, hon var alltid uppe tidigt trots en sen utekväll och brukade alltid vara en av dom första som kikade in i butiken. När jag satt i personalrummet och precis hade ätit upp min sallad och bläddrat igenom skvallertidningen som låg på bordet hörde jag hennes bekanta kvittrande röst ute i butiken. Ell brukade alltid vara extra trevlig med min manliga kollega Marcus, mest för att han var just en man. Hon var lite extra trevlig med alla män, men efter att Marcus hade visat lite extra intresse för Ell på en fest i början på sommaren så måste man enligt hennes orealistiska regler, visa intresse tillbaka för att inte vara otrevlig. Jag började fundera hur länge man faktiskt måste visa sig intresserad innan man har betalat av sin skuld och om jag hade visat mig nog intresserad för Kevin eller mest varit en uppkäftig och svartsjuk bitch. Minnet om Kevin som försvann på sin motorcykel innan jag hunnit tacka för skjutsen tyder på det tidigare. Hur kunde jag vara så korkad? Det var inte så konstigt att han ville skynda sig därifrån med tanke på hur jag betett mig under kvällen. Jag rynkade ögonbrynen och fick ont i magen, jag var tvungen att prata med Kevin igen och visa att jag inte alls är så pinsam som jag var igår i vanliga fall. Jag kan vara väldigt flörtig, trevlig och alldeles fantastisk enligt andra, varför lyckades jag aldrig vara det i närheten av Kevin?

-  Iiih, Vio, Vio, Viola! Jag har massor att berätta för dig! Ell kom inhoppande i fikarummet och kastade sig ner på en av stolarna bredvid bordet.

- Du ser ut som om du just svalt en hel tomat, vad är det med dig? Är du bakis?

- Nej, jag bara skäms över kvällen igår. Jag tror jag har sumpat mina chanser med Kevin.

- Hur kan du ha sumpat något som slutade med att du följde honom hem?

- För det första så följde jag inte med honom hem, han skjutsade hem mig på sin motorcykel och sen...

- STOP. Sa du just motorcykel? Som i superhög fart och sitta nära och kramas hårt för att inte ramla av?

- Ja... jag antar det. Men jag tror bara han skjutsade mig hem för att vara trevlig.

- Nog pratat om dig, jag måste berätta vad som hände igår! Men först måste du lova, verkligen lova mig, att inte bli sur. Jag menar, det är ju liksom över mellan er och du har ju uppenbarligen gått vidare...

- Ell, vad pratar du om? Ell såg både ångerfull och sprallig ut på samma gång, som ett barn som ätit godis fast hon inte var säker på att hon fick.

- Ja, alltså när du dragit iväg med din svarta riddare igårkväll så stannade jag kvar där borta ganska länge och jag och Simon hade värsta ögonblicket, vi klickade totalt och det slutade med att jag, ja du vet... följde med honom hem typ.

Jag såg med höjda ögonbyn på Ell som nu hade börjat bita på naglarna och var uppenbarligen nervös över att se hur jag skulle reagera. Ärligt talat så visste jag inte själv hur jag skulle reagera. Det var sant som Ell sa att jag uppenbarligen var över Simon, det var jag som hade avslutat våran relation och jag var inte alls intresserad av Simon, speciellt inte nu när jag hade Kevin att tråna efter. Men ändå var jag inte helt bekväm med tanken på Simon med Ell. Det tog mig en halv minut att bestämma hur jag skulle ta det hon just berättat för mig och jag såg hur Ell blev mer och mer otålig, hennes redan nästintill obefintliga naglar var borta, hon rynkade ögonbrynen och såg väldigt ångerfull ut.

- Din jävla bitch, viskade jag men kunde inte hålla minen när jag såg Ells livrädda ansiktsuttryck och brast ut i skratt. Jag hade bestämt mig för att Simon var ett avslutat kapitel och ville nu min bästa vän sopa ihop mina rester och festa på dom så var det ingenting jag tänkte bry mig om.

- Åh, gud Vio vad du skrämde mig där! Se på mina händer, dom skakar! Hon höll upp händerna framför sig innan hon också andades ut och drog på munnen.

- Jag var orolig att något hade hänt dig när jag inte har hört från dig på hela morgonen! Men det här förklarade ju saken. Nå, vad tyckte du om honom? Ska ni höras igen?

- Jag vet inte riktigt, vi bytte nummer och sådär, men du vet ju hur jag är. Engångsgrejer är mer min stil, jag tror inte Simon är den rätte för mig. Jag vill ha ut något mer än bara en snygg kropp!

- Ja, då är Simon nog inte rätt man, nog är han charmig, men han är korttänkt och inte särskilt fantasifull. Dessutom är han väldigt självisk! Slår du upp ordet mansgris i ordboken står hans namn garanterat först på förklaringen.

- En del kvinnor gillar sånt vet du, det är inte alla som vill ha mystiska italienare som fyller ens liv med romantik och häftiga motorcykelfärder!

Jag började tänka på Kevin igen och kvällen före, jag måste berätta för Ell om hur hans ögon förändrades och om vargen jag hade sett vid skogsbrynet. Eftersom jag inte hade hunnit ta någon bild och därför inte hade några konkreta bevis på att jag faktiskt sett det jag var på väg att påstå, så var risken stor att hon inte skulle tro mig och skylla allt på alkoholen. Men jag kunde bara inte låta bli att försöka, det var en sak som jag hade grubblat för mycket på för att kunna komma underfund med själv, hur jag än vridit och vänt på händelserna kunde jag inte komma på en bra förklaring som var realistisk och inte handlade om mystiska varelser eller sagofigurer. 

Ell kanske åtminstone kunde se på det med andra ögon och komma på en självklar förklaring som jag inte tänkt på och så skulle jag vara tvungen att slå mig själv i pannan och inte kunna komma på hur jag inte kunde ha tänkt på det, för det fanns ju såklart ett logiskt svar.

Jag öppnade munnen för att fråga om Ell hade uppfattat något konstigt med Kevin, men när jag skulle uttala orden var det som att luften snördes ihop i strupen på mig och ingenting kom ut. Jag öppnade munnen igen i ett försök att berätta, men min hals stängdes igen ännu en gång och det kändes som när man försöker andas men håller emot på samma gång. Det jag ville säga kändes som en luftubbla som tryckte på innifrån medans en oförklarlig spärr satte stopp för den innan den kunde lämna munnen.

- Hur är det med dig? Det ser ut som att du håller på att kräkas. Ells blåa ögon såg oroligt på mig och jag började känna paniken komma krypande upp för ryggraden.

- Jag vet inte vad som händer! Jag nästan skrek ut orden, jag var inte beredd på att min talförmåga helt plötsligt skulle ha återvänt och jag tog i lite väl mycket med att försöka pressa bort spärren jag hade haft i halsen.

- Usch, så obehagligt! Jag fick inte luft, det var som att jag inte kunde prata.

Ell höjde på ena ögonbrynet skeptiskt mot mig, men såg sedan orolig ut.

- Är du säker på att du är okej idag? Du borde kanske åka hem och lägga dig. Vad var det du skulle berätta? Än en gång öppnade jag munnen för att berätta om röda ögon och mystiska varelser och drömmar, men samma känsla i halsen hindrade orden från att komma ut. Den här gången var jag mer förberedd och istället för att få panik ryckte jag på axlarna och bara ser på Ell. Hon såg frågande tillbaka på mig, höjde ögonbrynen igen och skakade lite frågande på huvudet som för att få mig att börja berätta, men det var helt omöjligt. Det var faktiskt fysiskt omöjligt för mig att berätta för Ell och en liten tanke bak i mitt huvud började eka att allt konstigt som hade hänt efter att jag träffade Kevin är något som inte passade in i en vetenskaplig vardag. Hade jag inte varit så säker på vad jag sett hade jag trott att jag var på väg att bli galen. Precis då kom Marcus in i rummet och knackade försiktigt på dörrkarmen.

- Ursäkta att jag avbryter, Viola, men det står en mycket stilig herre ute i butiken som promt ska ha din hjälp med att hitta en kostym. Jag försökte erbjuda honom mina dyrbara råd, men han frågade om inte tjejen som brukar jobba helger var här idag! Kan du tänka dig så fräck?

Jag tittade först på Marcus och sedan på Ell, som hade börjat knapra på en gurkbit från min sallad.

- Shit, kan det vara Kevin? Frågade hon utan att ha tuggat färdigt gurkan, men innan jag hann svara vände hon sig till Marcus, tack och lov svalde hon innan hon började fråga ut honom.

- Hur snygg var han ungefär, alltså pratar vi inte-från-den-här-världen-super-stjärne-snygg med mörkt hår och tatueringar? Sa han vad han hette? Hur gammal tror du att han var? Vad skulle han använda kostymen till? Marcus såg oförstående på Ell och ett litet "ööhh..." var allt som kom ur honom.

- Men Ellen, lugn. Sa jag, men kunde inte ignorera mitt hjärta som hade börjat slå med dubbel hastighet, var Kevin ute i butiken och frågade efter mig?

- Men Vio, härmade Ell med en barnslig tillgjord röst. Om vi det är Kevin som är där ute så måste du vara förberedd, vi behöver få veta allt innan du ger dig ut på banan och förstör allt som du påstår att du gjorde igårkväll! Inte för att du kan ha gjort det om han faktiskt är här.

- Jag går bara ut och ser vad det är frågan om. Kläder kan jag, det här är min hemmaplan, jag får helt enkelt lita på att det kan hjälpa mig att undvika ordspya och pinsamma tystnader. Och jag önskade att jag var åtminstone hälften så självsäker som jag fick det att låta, faktum är att jag var skräckslagen, jag var nästan totalt paralyserad. Men på något sätt lyckades jag ändå få mina fötter att lyda och gick ut i butiken, det enda jag kunde tänka var att på något sätt måste jag få Kevin att förklara allt det konstiga som hänt mig, för jag var helt säker på att han visste vad som pågick.