skepnadsskiftaren.blogg.se

Gruset smattrade över gådsplanen när motorcykeln körde upp på infarten. Jag var fortfarande i chock efter den hårresande motorcykelturen och jag vågade inte släppa greppet om Kevins midja trots att vi nu hade stannat på parkeringen vid min lägenhet. Hur Kevin hade hittat hit utan vägbeskrivning eller ens frågat om adressen hade jag ingen aning om, men jag var alldeles för skärrad för att ifrågasätta det. Det här var första gången jag hade åkt motorcykel och det var inte direkt den lugna turen jag hade föreställt mig, trots att jag fortfarande skakade så var jag tvungen att erkänna att det inte hade varit enbart avskräckande, nu kändes det faktiskt lite som ett rus och jag hade lust att hoppa upp och ner på backen tjutandes för att jag hade överlevt. Men jag satt fortfarande med armarna hårt om Kevin och fötterna på fotstöden.

- Rädd, Vio? Skrattade Kevin, tog mina händer i sina och lossade mitt grepp. Samtidigt som han rörde vid mig stickte det till i handen som om han var full av statisk elektricitet, det fick mig att vakna ur min trans och jag drog förvånat åt mig händerna.

- Du gav mig en stöt! Jag tog av mig hjälmen och hoppades att den inte hade lämnat allt för synliga märken i mitt ansikte. Jag rufsade snabbt handen genom håret för att få tillbaka lite volym och klev av motorcykeln.

- Jag brukar ha den effekten på människor vid närkontakt, måste vara för att jag är italienare. Kevin granskade mig från topp till tå med ett leende som spred sig över hela ansiktet, tydligen så gillade han det han såg. Jag höjde på ögonbrynen och såg frågande på honom. Hans svarta hår hade böjts bakåt av fartvinden och hans kinder var rödblommiga. Han såg mer ut som en tonåring som fått leka av sig med något som egentligen var förbjudet än den mannen han faktiskt var. Det var charmigt och jag kände hur mitt hjärta började bulta hårdare av helt andra anledningar än den adrenalinkick jag fått av motorcykeln.

Jag funderade snabbt på om svaret han gett mig var ännu en skymt av hans flörtande självsäkerhet eller om han faktiskt var allvarlig. Var vissa människor mer elektriska än andra kanske? Plötsligt kände jag hur trött jag faktiskt var, det hade varit en händelserik kväll, men jag visste inte om jag ville att den skulle ta slut riktigt än.

- Jag är ruskigt trött, jag tror den där vilda turen på din cykel tog knäcken på mig, dessutom ska jag upp och jobba imorgon. Det där sista sa jag mest i farten eftersom jag själv helt hade glömt bort det och minnet smög sig in i mitt medvetande i samma stund som jag uttalade orden.

Mitt extrajobb i en av stans klädbutiker hade hjälpt mig att fylla ut inkomsten lite på sidan av studielånen. Under sommaren hade jag arbetat nästan heltid och lyckats spara ihop en hel del pengar, planen var att fara utomlands med Ell så fort studierna var över. Jag hade aldrig varit utanför Norden och att resa till en varm, solig plats med långa, vita stränder, turkost vatten och palmer var något jag alltid hade drömt om.

- Jag hör hur din säng ropar på dig, här har du handväskan. Kevin kastade min väska mot mig men jag var inte nog snabb för att hinna fånga den. Jag tittade på Kevin igen där han satt på motorcykeln, han borde vara kall efter den fartfyllda åkturen eftersom han bara hade det gråa linnet på sig men det såg inte ut att bekomma honom det minsta. Han höll stadigt motorcykeln med ena armen och stödde benet i backen, den andra armen hade han i fickan på shortsen. Än en gång drog jag blicken över alla hans fantastiska tatueringar. Jag hade följt med Ell en gång när hon skulle tatuera sig, det var bara en liten älva på skulderbladet och hade inte tagit mer än tio minuter, men jag kommer ihåg hur ont hon tyckte att det gjorde. Kevin måste ha suttit under nålen i flera dygn med alla dom detaljerade bilder och symboler som täckte hans kropp. Jag fick hålla band på mig själv för att inte gå fram och röra vid hans muskulösa armar och dra fingret längs taggtråden som ringlade över hans vänstra arm och övergick i en rosenstjälk ju längre upp mot axeln den nådde. Vi stod tysta en stund och betraktade varandra, jag visste inte hur jag skulle avsluta och gå in till mig, eller om jag ens ville att Kevin skulle fara, men en  mer förnuftig del av min hjärna tryckte på att jag skulle upp och jobba om bara ett par timmar. Jag följde Kevins arm med blicken, upp över axeln och halsen, där ännu en taturing vävdes ihop med dom andra, en textrad som gick i samma form som en liggande åtta. Jag kunde inte urskilja vad som stod, men det slog mig att symbolen var ett evighetstecken.

Min blick fortsatte upp från tatueringen på halsen, över hans perfekta, skarpa käklinje där svart skägg hade börjat växa, jag fick återigen hålla band på mig själv, jag ville så väldigt gärna ta på honom. Känna hur len hans hud var mot min, hans hår mellan mina fingrar och skrapa tänderna mot hans skäggstubb. Jag såg upp i Kevins djupa, svarta ögon och hans blick var full av åtrå, jag kunde tänka mig att min blick inte var annorlunda, spänningen som blixtrade mellan oss var överväldigande. Jag märkte inte hur hårt jag bet mig i läppen förrän jag kände blodsmak i munnen och särade på läpparna, jag såg vilken effekt det hade på honom och jag var så nära att kasta mig över honom när jag såg hur något gnistrade till i hans ögon och blicken förändrades. Plötsligt ersattes den brinnande behagliga känslan i min kropp av en iskall krypande skräck som sökte sig  från ländryggen och upp under tröjan, en känsla som började vara oroväckande bekant i närheten av Kevin. Jag såg rakt in i hans svarta ögon och den värmande blicken han hade haft ersattes av en kylig fientlighet, hans ögon spändes och han drog ihop munnen till ett streck. Jag tog instingtivt ett steg bakåt när han såg på mig och kunde inte tvinga bort den lilla rösten i mitt huvud som sa åt mig att han såg på mig som ett rovdjur ser på ett byte. Jag tvingade mig själv att få tillbaka talförmågan och svalde hårt en gång i ett försök att svälja rädslan som kröp över mig.

- Godnatt Kevin, tack igen för...

Jag hann inte avsluta meningen innan han hade dragit på sig hjälmen, startat motorcykeln och gasat ifrån mig i en enda rörelse. Jag såg efter honom när han körde bort från huset och jag kunde känna hans doft samtidigt som ljudet från motorcykeln försvann i natten. Kvar stod jag med handväskan fortfarande framför fötterna och hakan vid nyckelbenen. Vad hade det flugit i honom? Jag tog upp väskan och skakade på huvudet. När jag började gå mot huset, så försiktigt jag kunde för att inte stenarna skulle skära in i mina bara fötter, kände jag hur pirrig jag trots allt var i hela kroppen, hjärtat dunkade hårt i bröstkorgen och jag kände mig varm. Jag sken upp i ett fånigt leende och tog tre skutt upp för trappan till min ytterdörr, låste upp och kastade av mig alla kläder i en hög på golvet.

Jag tänkte snabbt igenom kvällen medans jag borstade tänderna och kom på att jag måste skynda mig att ringa Ell innan jag somnade för att se så att hon hade tagit sig hem. Jag släckte alla lampor och tog med mig handväskan till sängen, när jag krupit ner under täcket fick jag en stark instingt att kolla efter en extra gång så att jag hade låst ytterdörren och jag tassade upp till hallen igen.

Jag röck till i handtaget och dörren var så klart låst, men precis när jag skulle vända tillbaka till sängen tittade jag ut genom fönstret bredvid dörren och stelnade till, den isande känslan rusade tillbaka och jag slutade andas. Borta vid skogsbrynet på andra sidan gräsmattan stod en mörk varelse och iaktog mig. Jag blinkade flera gånger och tittade igen. Jo, det stod helt klart någonting vid skogen. Jag stirrade och försökte förstå vad det var jag såg, varelsen såg ut som en varg, men var betydligt grövre i kroppen och alldeles kolsvart, jag kunde knappt urskilja konturerna i mörkret. När jag sedan fick syn på vargens ögon drog jag efter andan och tappade telefonen jag höll i handen. Ögonen som såg rakt på mig hade sett på mig förut. Blixtrande bilder från minnet av drömmen jag hade spelades upp i mitt huvud blandade med bilder på Kevin när han hade bråkat med Simon. Då hade jag tagit för givet att glöden i Kevins ögon hade avspeglats från elden, men när jag tänkte på det stämde det inte eftersom vi hade stått så långt ifrån elden och dessutom var den snett bakom Kevin, det fanns inte en chans att det var något som hade speglats i hans blick, glöden hade kommit innifrån, på samma obehaliga sätt som jag nu såg i vargens ögon. Samma varg som hade jagat mig i min dröm och sedan förvandlats. Jag började kallsvettas och stirrade fortfarande på varelsen som stod i skogsbrynet mindre än tjugo meter från mitt fönster. Jag började tro att jag var galen och såg i syne, min mardröm kunde inte komma och hälsa på mig på riktigt. Det måste vara min trötthet och alkoholen jag hade i blodet som spelade mig ett spratt, trots att jag kände mig spiknykter och visste någonstans djupt inne att varelsen var så verklig som den kunde bli. Jag böjde mig ner för att ta upp telefonen, om jag skulle kunna berätta det här för Ell så behövde jag bildbevis, annars skulle hon aldrig tro mig. Jag vågade knappt titta ut genom fönstret igen, rädd att monstret skulle flyttat närmare fönstret, jag hade dött av en hjärtattack om den helt plötsligt stått med sina röda ögon och fuktiga nos tryckt mot rutan. Jag väntade mig det värsta när jag försiktigt höjde huvudet för att kika ut igen, men varelsen syntes inte till någonstans. Jag upptäckte att jag hade hållt andan igen och blundade när jag släppte ut luften ur lungorna. Bröstkorgen värkte, ögonen sved och hjärtat bultade så hårt att det gjorde ont. Jag kände hur den tjutande pulsen i mina öron avtog och sakta lugnade ner sig när jag hade försäkrat mig om att ingenting längre iaktog mig och kröp ner under täcket igen. Den obehagliga upplevelsen hade gjort mig klarvaken och jag ringde Ellen, flera signaler gick fram innan jag blev kopplad till hennes mobilsvar. Jag hade sjutton missade samtal från tidigare under kvällen och flera sms som hon hade skickat och frågat vars jag var och om jag tagit mig hem. Det sista smset förklarade hon att hon hade letat mig överallt men antagit att jag fortfarande var med Kevin och att jag skulle ringa henne så fort jag kunde slita mig från honom. Jag tyckte nästan lite synd om henne, hon hade säkert blivit orolig när hon sett min cykel kvar på parkeringen, men hon visste ju att jag hade följt med Kevin. Jag skrev ett snabbt meddelande där jag bad om ursäkt, försäkrade att jag var okej, mer än okej faktiskt eftersom jag fått skjuts av Kevin och avslutade med att hon kunde komma förbi mig på jobbet imorgon så skulle jag berätta mer.

Jag beslutade mig för att inte nämna något om mitt obehagliga möte med en varelse från mina drömmar eller om hur mystisk jag tyckte att Kevin var och hur han gav mig kalla kårar förrän imorgon. Faktiskt så behövde jag lite tid för mig själv för att kunna fundera ut vad alla mina motstridiga känslor för honom betydde och vad jag tyckte om honom. Den bästa beskrivningen just nu skulle vara en skräckblandad förtjusning. Jag ställde tre alarm på mobilen för att vara säker att inte försova mig och bredde om mig med täcket. Trots att det var varmt i lägenheten frös jag. Jag låg och tänkte på alla Kevins oförklarliga egenskaper, röda ögon, mystiska sagoväsen och svarta vargar när jag gled in i en orolig sömn och en stark dröm uppslukade mig.